EFTERNAMN MED RĂTTER - NATURENS PLATS I DET SVENSKA NAMNARVET
VÄr svenska namnhistoria Àr en rik och levande del av vÄrt kulturarv. Genom tiderna har vi gett namn Ät barn, gÄrdar, djur och platser pÄ sÀtt som speglar bÄde sin tids ideal och Àldre traditioner. I kulturföreningen Gimles artikelserie om namn och namngivning fÄr du följa med pÄ en resa genom historien: frÄn gamla gÄrdsnamn och slÀktnamnens framvÀxt till hur boskap och husdjur namngetts förr i tiden. Nu gÄr vi vidare med att titta nÀrmare pÄ naturbaserade namn.
LĂ„ngt tillbaka var det vanligt att inte ha nĂ„got efternamn alls, eller att efternamnet bildades av faderns eller moderns namn. Ărftliga slĂ€ktnamn började först anvĂ€ndas i de övre samhĂ€llsskikten. Inom adeln förekom slĂ€ktnamn redan under medeltiden, och pĂ„ 1600-talet blev de praxis. Namnen formades efter likartade principer â i regel av tvĂ„ delar som fogades samman till ett ord, inte sĂ€llan med hĂ€nvisning till detaljer i vapenskölden. De innehĂ„ller gĂ€rna Ă€dla metaller (Gyllenkrok, Silfverstolpe), stridsutrustning (EhrensvĂ€rd, Ridderhielm) eller stĂ„tliga djur (Leijoncrona, Lilliehöök), men ibland ses ocksĂ„ hĂ€nvisningar till naturföreteelser (Ekeblad, Strömfelt, Adlerberg).
Under 1700-talet började borgerliga efternamn upptrĂ€da bland köpmĂ€n, hantverkare och Ă€mbetsmĂ€n i stĂ€derna. De inspirerades av adelsnamnen, vilket gjorde att nya svenska efternamn ocksĂ„ sammansattes pĂ„ liknande sĂ€tt. Oftast anvĂ€ndes naturord: berg, -ström, -löf, -qvist, -gren, -holm och dahl valdes ofta. Namn som Bergström, Holmberg och Dahlgren gjorde dĂ€rmed entrĂ©. Det hĂ€nde att kombinationerna av naturord blev ologiska â nĂ„gra granlöv, rosberg eller lindströmmar hittar man ju inte i landskapet â men detta tycks ha varit av mindre betydelse.
Ibland hĂ€mtades förledet frĂ„n platsen dĂ€r familjen bodde. SlĂ€kter frĂ„n orten Almby kunde exempelvis kalla sig Almgren, Almqvist eller Almlöf. Förled utan naturkoppling anvĂ€ndes ocksĂ„, gĂ€rna Ny- eller nĂ„got av de fyra vĂ€derstrecken, vilket syns i Nyström, Söderlund och Ăstberg. Namn som slutar pĂ„ -man, exempelvis Bergman och Sundman, har troligen tillkommit genom att inflyttade tyska familjer tagits som förebilder.
UngefÀr samtidigt började sÀrskilda soldatnamn dyka upp i form av kortfattade ord med anspelning pÄ önskvÀrda soldategenskaper (Rask, Modig, Frisk). Osammansatta naturnamn med kraftfull karaktÀr kunde ocksÄ anvÀndas, sÄsom Berg, Ek och Björk.
Bland bondebefolkningen tillÀmpades lÀnge det sÄ kallade patronymikonsystemet, vilket innebar att Anders son fick heta Andersson i efternamn. Först mot slutet av 1800-talet började bönderna ta fasta efternamn som Àrvdes av nÀsta generation. De flesta valde att behÄlla son-namnen, men det var ocksÄ vanligt att bilda efternamn efter borgerlig förebild. Naturnamnen fick dÀrmed Ànnu större spridning, inte minst namn frÄn trÀd. SÀrskilt framtrÀdande Àr linden. De vanligaste efternamnen som inte slutar pÄ son Àr Lindberg, Lindström och Lindgren.
Idag bÀr mer Àn en tredjedel av svenskarna ett efternamn med naturanknytning. SÀrskilt vanligt Àr det i Norrland.
Varför justnaturen har fÄtt sÄdant genomslag i den svenska namntraditionen finns det flera teorier om. En förklaring Àr att bondebefolkningen tog sig fasta efternamn under den nationalromantiska eran, dÄ Sveriges vackra och vilda natur sÄgs som ett uttryck för svensk identitet. Kanske Àr det ocksÄ sÄ att namnen avspeglar den svenska naturkÀrleken och en vilja att kÀnna samhörighet med landskapet.