“Klimatgrafik – konsten att lura med statistik”
När man ser grafer som “Warming in Sweden” är det lätt att tro att Sverige håller på att koka över. Problemet är att man här försöker beskriva ett komplext, cykliskt och 4,5 miljarder år gammalt klimatsystem utifrån bara drygt 150 års mätdata – det vill säga ett enda blink i jordens historia.
Att dra långtgående slutsatser från detta är ungefär som att ta en minut ur en människas liv och påstå att den definierar hela personligheten.
Grafen blandar dessutom ihop observationer med modellscenarier, alltså rena gissningar baserade på antaganden om framtida utsläpp, ekonomisk utveckling och tekniknivåer. När dessa presenteras i samma linje som verkliga mätpunkter skapas illusionen att utvecklingen “redan är bekräftad”. Det är inte vetenskap – det är berättarteknik.
För att förstå klimatet behöver man sätta siffrorna i geologiskt och astronomiskt perspektiv. Under de senaste 500 miljoner åren har jorden växlat mellan istider och tropiska perioder, ofta utan någon som helst mänsklig påverkan.
För 100 miljoner år sedan var exempelvis Grönland grönt på riktigt, med växter och krokodiler. Under istiden för 20 000 år sedan låg flera kilometer tjock is över Sverige.
Dessa enorma svängningar styrs av faktorer som:
solens cykler och magnetfält,
jordaxelns lutning och banans excentricitet (Milanković-cykler),
havsströmmar som AMO och ENSO,
vulkanutbrott och partikelemissioner,
samt förändringar i molntäcke och kosmisk strålning.
Samma krafter påverkar klimatet även idag – men nämns sällan i dessa grafer.
Dessutom är själva mätserierna långt ifrån perfekta. Stationer har flyttats, omgivningar har förändrats, städer har vuxit upp runt tidigare landsbygdsstationer (urban värmeö-effekt). Mycket av datan är därför “homogeniserad” – alltså justerad i efterhand för att passa in i modeller. Det behöver inte vara fusk, men det är en källa till osäkerhet som sällan redovisas.
Ett annat trick är valet av startpunkt. Börjar man en graf vid 1850 – precis när vi lämnar den “Lilla istiden” – ser allt ut som en brant uppvärmning. Men tar man ett längre perspektiv, t.ex. 1000 eller 10 000 år, blir förändringen mindre dramatisk och framstår snarare som en naturlig återgång.
För att vara trovärdig behöver klimatforskning visa felmarginaler, källor och metodik. Den måste redovisa hur mycket av förändringen som är naturlig respektive mänskligt skapad – och bygga på öppna data som kan granskas.
Men det sker sällan. I stället får vi färgglada kurvor som kombinerar mätning och modell, blandar globalt och lokalt, och ignorerar naturliga drivkrafter. Det ser övertygande ut, men berättar inte hela sanningen.
Det betyder inte att klimatet inte förändras – självklart gör det det, som alltid.
Men när politik, ekonomi och opinion byggs på ofullständig statistik riskerar vi att fatta beslut som är lika ologiska som att tro att ägget kom före hönan.
Vill man verkligen förstå klimatet måste man lägga samman alla pusselbitar: solcykler, jordaxel, havsströmmar, vulkaner, moln, och människans påverkan – inte bara en enda kurva från en enda modell.
Annars är risken att vi en dag upptäcker att vi bekämpat väder med politik, i stället för att förstå klimatet med vetenskap.
#Klimatdata #Statistik #Vetenskap #Sverige #Energipolitik #Forskning #Logik #Miljödebatt